En vanlig söndag , ensam hemma som vanligt då det är jakt. Tv på och brasan värmer men det är ganska trist. Känner mig lite ensam, inte ens katten syns till.  

Det är nu fyra månader sen operationen och jag kunde absolut inte föreställa mig det som har varit.  

Smärtan, jo den va jag beredd på men inte att den skulle följa mig så här länge.  Behov av hjälp, japp men inte att jag skulle bli hjälplös och inse att jag avskyr det. 

Längtan efter att "bli som vanligt" igen, vanlig... vad är det? Jag längtar just nu bara efter att kunna gå en hyfsad liten promenad. 

Jag har verkligen fått tampas med frustration, irritation, hjälplöshet, ensamma sömnlösa timmar och smärta.

Usch vad deppigt det låter men det är  verkligheten, så har det varit.

 Men det var värt det, jag har lärt mig  tacksamhet och uppskattning för det lilla och att inte ta saker för givet,  och framför allt förmånen  att bli opererad att få hjälp för att i framtiden inte behöva ha ont och vara begränsad i vad jag kan göra. Det är det som är den stora vinsten och det är trots allt ett litet pris jag har behövt betala för denna möjlighet.

Jag kan nu se att det finns en framtid runt nästa hörn, det händer allt oftare att jag har smärtfria stunder och det gör att jag får ett litet smakprov på hur det kommer att bli längre fram. Jag ska bara ha lite mer tålamod, lite mer rehab, lite mer vila så är jag snart där i valfriheten och möjligheternas tid.

Jag har insett att det tog lite längre tid än vad jag räknat med, men jag har inget facit att gå på så det får ta den tiden det tar.

Igår gick jag  800 meter med stavar och fick ännu en insikt, jag har noll kondition. Undrar om det finns en chans att jag klarar att gå/ta mig runt vårruset? Hmm kanske inte i år men nästa år ska jag göra det.

 

Ja just det, så här såg det förra helgen ute vid havet.